Min tandläkare heter Joakim. Han är jättesnäll. Honom kan jag undra när jag ska få besöka nästa gång och kanske sakna en smula. Frisörer däremot har jag aldrig haft så mycket över för. De brukar mest skälla på mig och avsluta sitt skällande med att fluffa mitt hår till sådana tanthöjder att jag letar efter rullatorn utanför dörren. Men nu, på en sidogata i Lund hittade jag honom. Äntligen. Mannen i mina drömmar har kommit loss och blivit mannen i min verklighet. Och det var verkligen på tiden för mina hårtoppar var nog så gott som fyrkluvna och risighet hade fått en ny innebörd.
Det började med att jag övervägde att klippa mig dyrt och otrevligt bara för de hade en hund i salongen. Men så tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att jag alltid kan kidnappa hunden vid ett senare tillfälle och spara pengar på klippningen. Så jag gick vidare. Klipphuset. Så oförargligt och lagom fånigt namn tänkte jag och gick in.
Äntligen. En frisörsalong vilken inte fastnat för lysrörsbelysning. En salong i vilken porerna inte är lika belysta som någon schlagerartist på scenen i Melodifestivalen.
Inga pinsamma tystnader. Han pratar konstant. Och är rolig. Och klagar inte på mig för att jag inte klippt mig sedan i september. Och klipper bort min pyramidfrisyr. Och försöker inte få mig att köpa 300-kronorsprodukter - för han förstår att jag är student. Min frisör heter Kim och sade att jag får ringa om något är tråkigt. Han kanske syftade på frisyren, men jag kanske ringer för att småprata.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vi får köra duo klippning när jag kommer ner, för jag kan behöva en klippning får en pratig frisör person.
Fast nu tänkte jag vänta ett halvår med att klippa mig. Typ. Men jag kan introducera dig för Kim! Om jag kan!
Skicka en kommentar